Han öppnar ögonen och stirrar rakt in i solen, som vältrar sig ur det disiga havet likt en uppsvälld döende fisk. Himlen är grå och orörlig, en kupa av bly. Ett moln står stumt och mörkt vid västra horisonten.
Högt uppe, knappt synlig, ligger en havsfågel på orörliga vingar. Hans skri är främmande och oroligt.
Riddarens stora grå häst lyfter på huvudet och gnäggar. Antonius Block vänder sig om.
Bakom hans rygg står en mörkklädd man. Hans ansikte är mycket blekt och han håller händerna dolda i kappans vida veck.
RIDDAREN: Vem är du?
DÖDEN: Jag är Döden.
RIDDAREN: Kommer du för att hämta mig?
DÖDEN: Jag har redan länge gått vid din sida.
RIDDAREN: Det vet jag.
DÖDEN: Är du beredd?
RIDDAREN: Min kropp är rädd, inte jag själv.
[DÖDEN: Nåja, det är ju ingenting att skämmas över.]
Riddaren har rest sig upp, han fryser. Döden öppnar sin kappa för att lägga den kring Riddarens axlar.
RIDDAREN: Vänta ett ögonblick.
DÖDEN: Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.
RIDDAREN: Du spelar ju schack, inte sant?
En glimt av intresse tänds i Dödens ögon.
DÖDEN: Hur vet du det?
RIDDAREN: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.
DÖDEN: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.
RIDDAREN: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.
Han letar i sin stora påse som han haft bredvid sig och tar fram ett litet schackspel, sätter försiktigt ner det och börjar ställa upp pjäserna.
DÖDEN: Varför vill du spela schack med mig?
RIDDAREN: Det är min sak.
DÖDEN: Det har du rätt i.
RIDDAREN: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig. [Är vi överens?]
Riddaren räcker fram sina båda händer mot Döden, som ser på honom med ett plötsligt leende. Döden pekar. Riddaren öppnar handen. Där ligger en svart bonde.
RIDDAREN: Du fick svart!
DÖDEN: Det passar ju bäst så. Inte sant?
Riddaren och Döden lutar sig över schackspelet. Antonius Block drar efter något betänkande sin kungsbonde. Döden svarar med sin kungsbonde.
Morgonbrisen har stillnat, havets oroliga rörelse har stelnat och tystnat, solen stiger ur sitt töcken, dess glöd vitnar, havsfågeln ligger orörlig under det mörka molnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag gillar verkligen den här scenen, jag har redan sett den massor med gånger och kan liksom aldrig få nog av den. Bara att se den här, och även att läsa manuset gör att man vill se mer, att man vill se hela filmen
SvaraRaderaDen finns faktiskt upplagd på youtube, uppdelad på 9 st 10 minutersavsnitt, jag ska nog ta mig tusan ge mig på det projektet och även om det må vara alldeles för sent så ska jag se min första Ingmar Bergman film!
Snackade lite löst med Halthen nu ikväll, och kom fram till en av storheterna i den här filmen i allmänhet och öppningsscenen i synnerhet.
SvaraRaderaDet är ju rätt stort att gamle Max von Sydow redan för mer än 50 år sen hade huvudrollen i en storfilm. Han har liksom jobbat in en hel del rutin under sin karriär..
Sen kan man ju tänka sig att han ändå på senare tid snackar betydligt närmare med Döden nu än han gjorde då.. :)
Trodde först du skrev om en vanlig maurersk "morgon".. nånstans sådär vid 17hugget.. (om han lyckats ignorera alla omtänksamma vänners försök att ringa honom förstås;)
SvaraRaderaDu glömde en vital del av scenen:
LOKET: Hallå! Sluta upp med dom där dumheterna! Att spela schack kan väl inte ge några pengar?
DÖDEN: Vad ska vi spela då?
LOKET: Bingolotto förstås! Eller vad säger ni där hemma i stugorna, visst är det bingolotto som gäller?